små älvor

Mitt i värmeböljan, mitt i Stockholm, korsningen Sveavägen/Kungsgatan, såg jag den spröda skönheten. I avgasångorna, mot det oceanblå Konserthuset och sommarhimlen, över alla grova fordon fladdrade en citronvinge. Mitt hjärta flämtade - en fjäril i stan, mitt i city. Hur kan den födas här undrade jag lyckligt (för att sedan mer lågmält undra hur den kommer att överleva här).

Så sitter jag på det nya jobbet, i min nya stol, och har min nya dator. Jag ser människor på gatan och undrar var de ska. Undrar lite var jag ska. Jag är ju ingen karriärist och jag kommer inte att bli någon heller, i varje fall vill jag inte bli någon.. En sådan som tar sitt arbete på alldeles för stort allvar. En person som låter arbetet uppta ett stort utrymme i livet.
Vilka frön vill jag egentligen vattna? Vilka blommor kommer egentligen att blomma?
Än så länge är jag inte insnöad på detta uppdrag, men var lugn, det kommer jag snart att bli. Och då blir jag glömsk. Min almanacka kommer att fyllas till påsk, jag kommer att vrida och vinkla på ämnet i fråga som en skurtrasa, jag kommer ta sats i uppförsbackarna, och jag kommer att leverera. Och de ovalda fröna dväljes.

Så fladdrar en fjäril förbi mitt kontorsfönster, ett påfågelöga.
Jag drar en långsam suck, kommer den att överleva?