Som ett ihopskrynklat papper med några ord på

Våren kan vara så brutalt hårdför. Dansant och klumpig.
Jag är Morten Harket som stångar sig på väggarna i take on me.
Date-ar på löpande band, vilket är ansträngande i sig, men som man säger på arbetsförmedlingen; vill man ha jobb får man söka jobb. uh. Börjar revidera, nu på riktigt, bilden av min ideala partner. För han finns nog inte mer än i min fantasi. Jo, det finns några, men de är upptagna och bortförda.
Ska man sänka kraven?
Man ska inte sänka kraven.
Men man ska vara nykter. Och det är inte svårt, jag blir knappast kärleksberusad. Jag som en rysk kolarbetare - jag kan dricka med grov hand men jag blir inte berusad. Svanar, änder och andra fåglar är mycket bättre på det här med att mate-a. Vad är ert knep fåglarna? De kanske har något med överlevnadsinstinkten att göra. Har läst för många böcker skrivna med gåsfjäderpenna. Den kärleken kanske bara finns i fantasin. Om man älskar så väntar man. Den äkta kärleken väntar. Men människan möter inte denna utan hjälp.
Nu ska jag läsa Faust istället.

Övergivaren

Han blev så glad när han såg mig.
Trodde att det skulle vara vi. Han gick tätt bredvid mig och gav mig långa ögonkast med sina vackra bruna ögon.
När han märkte att vi var på väg mot ett annat håll började han darra. När vi kom till polisstationen gled kopplet över i en mans händer. Den rättmätige ägaren.
Han var maktlös. Som jag.
Han tittade på mig, jag halvlyssnade på ägarens dåliga förklaringar. Sedan gick de ut genom dörren. Och det var längesedan som jag kände mig som en så dålig människa.

Hyvä

Mot Finland..

Andra chansen

Ungefär som andra chansen i tvåan började la jag upp mig. Jag la upp mig på en sådan där sajt som jag har värjt mig för. Andra chansen liksom. Tudelat nervös beter jag mig som en långtidsarbetslös - dissar intervjun innan jag ens fått jobbet. Få se om jag ens kommer till final, eller om jag är utröstad innan dess. Skulle inte ta så illa vid mig, om inte BWO kommer vidare så känner inte svennarna kvalitet, men är det något nytt?
Ska till Finland nu. Lady Marmeladekula, here I come.

London Bridge is falling down

Trevliga, varma, lätta och en del deprimerade britter har mött mig. Det är inte bara vädret, det är l-å-gkonjuktur och det verkar bli värre. Och när uppförsbacken kommer finns det de personer som tar i, samlar sina krafter och lyckas med röda kinder ta sig upp, ångande levande och stärkta av att ha övervunnit backen. Många har klivit av cykeln redan innan lutning. Och klyftan växer.
Men i uk fanns mottot "give back", ge tillbaka till någon när det har gått bra för mig. Allämngiltigt och accepterat: give back.
Människor har berättat om fantastiska handlingar, om att dela med sig av det lilla materiella man har, men desto större mått av tid och kärlek. Give back. Rörd till tårar tror jag på det goda i människan och återvänder munter till Sverige.
Jag återvänder också bukstinn. Fem dagar av charketurier (trots att jag är vegetarisk), mars, grönsaker stekta i smör och naanbröd har orsakat en värre spänning än fem julaftnar tillsammans.
Och det var vår i London. Stark varm sol, avgaser och jorddofter tillsammans. Snart i Sverige.

Preparation

Vi jobbar innan jobbet. En brasa värmer vänstra sidan. Några gula orkideer blommar snart.

Blackpool

Salt vind, blågrått och cheddar.

Bag in box

Alldeles nyss var det tjugo tassar här. Nu hörs bara mina suckar. Ska packa väskan (det blir en bag, haha va, kabinväskan försvann) den ska till England imorgon. Jag kommer att eskortera den och se till att alla medpassagerare får åtminstone en utflykt. Sidenvästen ska få höra hur det står till med den engelska arbetsmarknaden, skottsrutiga kjolen får veta allt om mentorer, blomklänningen får gå på gala (jeansen är avundsjuka, men hey, de har minsann fått se taxfree). Och nu blir det nattmössa, go´natt.