comeback

Tiden utan klocka är den bästa. Tre veckor är en evighet - tydligen.. Jag har glömt hur man går i högklackat (ont det gör ont). Jag får andnöd när jag har på mig jeansen (men jag har dem ändå). Köpte för första gången lättmjölk och gick hem och åt upp osten som romarna hade lämnat (plus minus noll, minst). Frukostresterna av bovetegröten liknar verkligen paraffin. Det nya jobbet känns minst sagt spännande, min medvetet hållna profil (att hålla låg profil) är plus minus noll. Det spelar ingen roll om jag säger något eller ej -det är tydligen inte min grej det här med att smälta in. Jag är på tok för informell. Höhö. Som vanligt. Höhöhö och en ordtvist och jag ser på deras öppna miner att de undrar vad hon säger o om det är roligt eller seriöst menat. Nono, jag är inte så seriös i mellansnacket. Och mina klackar ljuder som granater i det tysta huset och jag funderade på att köpa loafers istället. Äsch de får klaga till chefen i så fall tänkte jag sedan. Å nu undrar jag huruvida jag någonsin kommer att bli en byrå/krat? Troligen inte innan pacemakern i alla fall.