slentrian och en ek

Som om tåget går om någon minut lever jag mest.
Har för bråttom för att märka av någonting av det som livet är. Luften, lukterna, färgerna, formerna och livet som omger oss. Inget märker jag, för jag har bråttom. Inte visste jag att det fanns så mycket ekollon just nu.
Sakta gick jag, så sakta att armarna visste inte hur de skulle pendla. De fick vila på korsryggen. Grenarna är översållade av ekollon. Djupt ärtgröna med lustiga hattar svajade de två och två och i klasar. Blir inte allting bättre om man inte har så bråttom... uppvaknandet ur sömnen, frukosten, relationer - vare sig de är i början eller slutet - kärleken, musiken, varandet, andningen. Allt finns ju här?
Så vackra skåror som slingrar sig kring ekens bark, det påminner mig om något som jag låtit falla i glömska. Men jag vill gå ner mitt kilo fett till helgen, åka fram och tillbaka till stan några gånger, och allt annat vad ska hinnas med. Hur kan denna otillfredställande, obekväma tidsrytm bli slentrian i mig och min livsstil?
Praktfulla grenar brer sig ut som en bågnande koja och varje blad stoltserar av naturens perfekta mönster - en bortglömd triumf.

Allt har sin tid, så även drömmandet. Låt nu drömmarna vara drömmar och inte mål som ska uppfyllas inom en armlängds räckhåll... så kommer livet att börja nu.