dum-lat

Man är dum-lat om man:
1)skär grönsaker i luften för att man inte orkar ta fram skärbrädan
2)torr-rakar sina ben utan tvål eller dylikt

små älvor

Mitt i värmeböljan, mitt i Stockholm, korsningen Sveavägen/Kungsgatan, såg jag den spröda skönheten. I avgasångorna, mot det oceanblå Konserthuset och sommarhimlen, över alla grova fordon fladdrade en citronvinge. Mitt hjärta flämtade - en fjäril i stan, mitt i city. Hur kan den födas här undrade jag lyckligt (för att sedan mer lågmält undra hur den kommer att överleva här).

Så sitter jag på det nya jobbet, i min nya stol, och har min nya dator. Jag ser människor på gatan och undrar var de ska. Undrar lite var jag ska. Jag är ju ingen karriärist och jag kommer inte att bli någon heller, i varje fall vill jag inte bli någon.. En sådan som tar sitt arbete på alldeles för stort allvar. En person som låter arbetet uppta ett stort utrymme i livet.
Vilka frön vill jag egentligen vattna? Vilka blommor kommer egentligen att blomma?
Än så länge är jag inte insnöad på detta uppdrag, men var lugn, det kommer jag snart att bli. Och då blir jag glömsk. Min almanacka kommer att fyllas till påsk, jag kommer att vrida och vinkla på ämnet i fråga som en skurtrasa, jag kommer ta sats i uppförsbackarna, och jag kommer att leverera. Och de ovalda fröna dväljes.

Så fladdrar en fjäril förbi mitt kontorsfönster, ett påfågelöga.
Jag drar en långsam suck, kommer den att överleva?

comeback

Tiden utan klocka är den bästa. Tre veckor är en evighet - tydligen.. Jag har glömt hur man går i högklackat (ont det gör ont). Jag får andnöd när jag har på mig jeansen (men jag har dem ändå). Köpte för första gången lättmjölk och gick hem och åt upp osten som romarna hade lämnat (plus minus noll, minst). Frukostresterna av bovetegröten liknar verkligen paraffin. Det nya jobbet känns minst sagt spännande, min medvetet hållna profil (att hålla låg profil) är plus minus noll. Det spelar ingen roll om jag säger något eller ej -det är tydligen inte min grej det här med att smälta in. Jag är på tok för informell. Höhö. Som vanligt. Höhöhö och en ordtvist och jag ser på deras öppna miner att de undrar vad hon säger o om det är roligt eller seriöst menat. Nono, jag är inte så seriös i mellansnacket. Och mina klackar ljuder som granater i det tysta huset och jag funderade på att köpa loafers istället. Äsch de får klaga till chefen i så fall tänkte jag sedan. Å nu undrar jag huruvida jag någonsin kommer att bli en byrå/krat? Troligen inte innan pacemakern i alla fall.

utan procent

Min lilla kompis I, 2½ år gillar mina högklackade.
Hon drar fram alla och stoppar sina fötter i tårna och släpar runt lägenheten. Vinglande och fnissande tycker hon att hon är supersnygg.
Ibland har hon hicka också. Då är hon verkligen som en liten fyllis.

poff

För 783 dagar och nätter sedan, dagens datum, fick jag en idé, en riktning och en önskan. Det var på natten och jag satte mig spikrakt upp och viftade med handen: heureka! Mer eller mindre har varje dag sedan dess på något sätt gått mot denna riktning. En hel del omfattande förändringar har skett i min dagliga livsföring, inte bara för målets skull utan för att det är bättre - bättre för mig att ha det så.
Det har varit ganska krumbuktigt, vägen har knappast varit spikrak och många intressanta pauser vid sidan om har tagit sin plats. Det har tagit sin tid. Och jag har mött mörker, långa uppförsbackar, stor möda och stundvis hopplöshet. Och envis som en tjurskallig märr har jag vatt.
Så har jag klarat min del. En seger i sig, för den är här för att stanna.
Men drömmen gick upp i rök, bara sådär... lika tydligt och plötsligt som den kom.
Och det konstiga är att jag saknar den inte. Inte drömmen, inte riktningen. Målet har jag uppnått, och allt fick ett annat resultat än väntat, och det gott nu.

slentrian och en ek

Som om tåget går om någon minut lever jag mest.
Har för bråttom för att märka av någonting av det som livet är. Luften, lukterna, färgerna, formerna och livet som omger oss. Inget märker jag, för jag har bråttom. Inte visste jag att det fanns så mycket ekollon just nu.
Sakta gick jag, så sakta att armarna visste inte hur de skulle pendla. De fick vila på korsryggen. Grenarna är översållade av ekollon. Djupt ärtgröna med lustiga hattar svajade de två och två och i klasar. Blir inte allting bättre om man inte har så bråttom... uppvaknandet ur sömnen, frukosten, relationer - vare sig de är i början eller slutet - kärleken, musiken, varandet, andningen. Allt finns ju här?
Så vackra skåror som slingrar sig kring ekens bark, det påminner mig om något som jag låtit falla i glömska. Men jag vill gå ner mitt kilo fett till helgen, åka fram och tillbaka till stan några gånger, och allt annat vad ska hinnas med. Hur kan denna otillfredställande, obekväma tidsrytm bli slentrian i mig och min livsstil?
Praktfulla grenar brer sig ut som en bågnande koja och varje blad stoltserar av naturens perfekta mönster - en bortglömd triumf.

Allt har sin tid, så även drömmandet. Låt nu drömmarna vara drömmar och inte mål som ska uppfyllas inom en armlängds räckhåll... så kommer livet att börja nu.

sommarlov

Inget jobb, ingen dejting. Tjoho.