ja-sägare

Jag är naiv och barnslig. För att jag tror att allt är så enkelt. Jag kan paketera en situation "jamen gör så då". Oftast säger jag "jamen det är bara att göra så då". Blind eller så struntar jag i negativa nyanser, jag kör på och får andra att köra på under hejarop. Eller har jag haft det för lätt i livet? Har jag inte haft riktiga problem, såna som får en att bli ödmjuk och fasetterad genom ärr och bakslag?
Jag ser inte de osynliga trådar som håller fast folk i geggan.
Men geggan kommer aldrig att hjälpa någon. Folk blir jäkligt arga när jag inte tar hänsyn till deras gegga. "Du får det att låta så lätt - och det är det inte."

en gång i veckan

ha kjol
koka soppa
cykla till jobbet
höra av sig till någon som man inte hört av sig till på länge

knuff med höften

Trots mjuka leder så leder dessa ingen vart när man ska dansa orientaliskt...
Bra tips om man vill känna sig som omusikaliska omotoriska syrran i Dirty Dancing. Det var ganska kul, men ingen hit direkt, ingen waste of time.. Men om jag skulle gå vidare med det här skulle den största anledningen vara:
1) Det är bra att röra på sig
2) Det är bra att träna mjukheten i höfterna
3) Kul med något annorlunda
Lite som en dejt som är trevlig och tack för mig. I övrigt var det första gången som jag slackade lite på jobbet. (!?)Två frågor: när var det du arbetade som fotomodell? (haha)-Har du teve hemma?

Istället för svamp

Alla mina blommor blommar på balkongen - luktärtor, margaritor, blombasilika, dahlia och hortensian. De är som jag - blommar sent. Kanske behövde de rota sig lite mer, kanske behövde de mer tid på sig, kanske var de blyga.
De missar förstås humlorna och fjärilarna, men de står tappert i höstvinden. De kommer att klara vintern och de kommer att blomma tidigt nästa vår.

hejdå

Jag har lärt mina arbetskamrater att hälsa och säga hejdå. Slut med smygandet!

Populärmusik

Igår regnade det små sylar och det var kallt och mörkt. Husen står oestetiskt placerade, affärerna (knappt plural) stänger fem. Sedan är det inte mycket rörelse i byn. Ändå bor över tusen personer i Pajala. Vad gör de på kvällarna? (dagarna/ drömmarna/ idéerna etc). Jag gick till Konsum.
Morgonsolen smorde in alla vinklar, vrår och varelser i guld och vi åkte ut till en myr som sträckte sig så långt blicken gick. Allt gyldene. Luften är så klar och skarp som en fiolsträng. Vi drack kokkaffe med kaffeost och kangaskex framför elden och lyssnade på sägner och varandra.
Så fick jag köra rally genom Norrbotten för att hinna med planet. Jag såg en vit älg och en riktig örn. Det var mycket roligare idag än igår.

Ett nytt blad

Höstvinden dansade hårdför tango och löven marscherade upp i skyn - alla förda av sin mästare. Knallgula lönnblad låg tjockt samlade under sin moder på det klargröna gräset - ännu tillsammans innan de ska göra sin egen resa.
Naturens andetag.
Egna andetag är korta och höstvinden har förlorat täten. Arbetsveckan är intensiv och förprogrammerad. Schemat bryts bara av oväntade händelser som att någon bryter en överenskommelse (alt ihop). Så då limmar vi lite. En makeupartist limmade vackra gredelina rosor på mina kinder. Hon tyckte att jag har perfekta ögonbryn. Och imorse hittade jag ett helsilvergrått strå i mina perfekta ögonbryn, som därmed kan tilläggas "de perfekta filosofögonbrynen". Men det är väl bara att konstatera att modern har rätt - ålderdomen erövrar... Så var jag på en femtioårsfest med släkten. Bordsplaceringen erbjöd mig två stiliga kavaljerer (mina två kusinbarn, 14 och 16). "Vi sätter henne där... den ogifta märren... " "Hm, vem kan hålla igång /stå ut med de tysta svårimpade killarna... jag vet!!!"
Sedan har vi tusen frågors-leken - släkten är värre än en reunion med klassen... Alla är gulliga än och en, men tillsammans är de som mygg.
Denna veckan ska jag ta några cappucino och ta det lugnt den kvarten. I övrigt ska jag upp i ottan eftersom jag ska till ingemansland. En timme extra i helgen. Då ska jag dricka cappucino.

ingen eld utan rök

Släcka bränder istället för att bygga hus. Har jag gjort på jobbet. Alla dessa små pyromaner som med bakåtdragna läppar fjuttar på vadhelst ligger framför dem; papper, blöta löv eller en gammal ylletröja.
Och min chef pekar på gnistan - det brandfarliga, och min chefs chef, och min chefs chefs chef. Och jag kväver elden, dämpar lågorna med röda rosor på kinder.
Vi skulle ju bygga hus tillsammans, kanske en fin infrastruktur med kollektivtrafik och en bagare på hörnet. Nämen klaga och peka, det går bra.