Decembermorgnar utan snö är så mörka att man bara ser konturer av människor. Som svarta skuggor skymtar man dem på tunnelbaneperrongen. Siluetter i bestämd riktning snabbar sig som i trans, halvt levande, halvt sövda.
Decembergryningen flammar juveler i alla färger och jag känner mig så liten och andlös inför jordens rund. Så sänker jag blicken - mörka hårda linjer av fyrkantiga byggnader, grova klumpiga vägar, fula bilar i led som blinkar med bromsljusen, och så alla människor med stängda ansikten. Är jag i Mordor?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar