Jag tog ett djupt andetag, sänkte axlarna och stormade mitt skrivbord. Högarna är som termitstackar och jag måste hacka mig in i högarna. Grabbarna i Armageddon skulle gråta av fasa. Det avskräckte mig inte från att ha ett möte och träna på lunchen. (Det ju sånt man måste göra för att överhuvudtaget kunna kavla upp armarna.)Utanför ett café satt en hund, stackarn frös mitt på den kalla asfalten i snöyran.
När jag var på väg tillbaka låg hunden i minimal pose och skakade av köld. Så jag gick in på cafét och frågade vems hunden var, ingen visste, bara att den hade varit där i nära på tre timmar. Jag tog in honom i en farstu. Han kunde inte stå på bakbenen. Lämnade en lapp där kopplet fjättrat och en lapp på cafét. Ingen hörde av sig. Hos veterinären kunde de identifiera chipet, men inte ägaren. Polisen hade inte hört att någon saknat en hund. (Kunde inte anmäla djurplågeri, ej eller vårdslöst beteende).
Men hunden har fått ett hittegodsnummer, så jag kan lämna in honom till polisen när jag vill. Och de lämnar honom vidare till hundstallet. Och sedan...?
I övrigt blev min lugg så kort att när jag ser mig själv som en skugga i dörrar så ser det ut som jag pryder en ost.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag önskar att man skulle kunna låta den som lämnat hunden där, få sitta och frysa i lika många timmar för att få känna hur det känns. Stackars hund. Vilken tur att du gick förbi. Men kommer du bli med hund nu också?
En kort lugg låter alldeles, alldeles... underbart. Puss o kram till djurens beskyddarinna
Hur gick det m.vovven???
hej annorna, vovven får nytt hem imorgon, slutet gott - allting gott:)
Åh så härligt! Vilken lycka för voffsingen!!!
Skicka en kommentar