Alla är tysta. I bussen hörs endast den knirkande leden.
Duvblå himmel och en mjölkvit lysande måne. I fjärran möter gyllene arla det duvblå och horisonten får ett grönt skimmer. Jag håller sömnen ifrån mig. Frosten gnistrar pastell. Sista gången med denna buss. Det är ett respektfullt farväl.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vad vackert skrivet om en vanlig hederlig bussmorgontur. Du skriver fint som snus. Och jag är glad för att du får åka en ny väg snart! Kramar & pussar
Skicka en kommentar