Sabla godissug

Ett kaffeöverhopp, ett seminarium om myndigheter och en rush genom stan resulterar i ett godissug som inte går att ignorera. Jag köper choklad och äter upp chokladen på väg till förorten. Men när jag kommer fram är jag lika sugen fortfarande. Blodet känns platt på något sätt.
Majregnet strilar glest, träden öppnar sina gröna andedräkter och allt är stilla. Godispåsen av sockerbitar och kokosprickar blir fuktig. Änderna har hittat varandra och de vaggar i kunglig stolt gemak bredvid varandra småtjattrandes, kuttrandes, hon drar ihop halsen, han sträcker på sin. Jag går sakta och tuggar på godiset och tänker att det här är livet - en promenad som denna övervintrar.
Då landar ett nytt andpar, ganska klumpigt, änder gör det. Hon reser sig och vaggar uppåt. Han ligger kvar. Ska du inte till din tjej, tänker jag. Snabbt kommer nämligen en ensam hanne som tidigare försökt spränga sig fram och bryta ett annat andpar. Det var han som jag önskade skulle hitta en mate, det börjar bli sent nämligen.. Den ensamme har nu isolerat honan och den liggande hannen anstränger sig till det yttersta, reser sig upp och haltar mot sin hona, han haltar mot smärtan, han kämpar. Den lilla andkroppen rör sig med stor möda. Han når honan. Det blir ingen kamp.
Rörd till tårar och regnet med mig. Man vet aldrig vilka hinder som kommer, bara hur vi möter dem. Och det är där pärlornas glans visar sig - kämparna.